FÖLJ OSS
.

Annons

KRÖNIKA
Lindquist: Svenska forwards som varit bäst

Jonatan Lindquist:

Lindquist: Svenska forwards som varit bäst


10 november

Vi är en månad in på säsongen – och så här långt har det varit lite av en ny vår för svenska forwards.

Låt oss lista dem som har varit bäst så här långt.


Här läser du fler artiklar om NHL

De senaste åren har det största fokuset med all rätt legat på svenska försvarare. Erik Karlsson, Victor Hedman, John Klingberg och Oliver Ekman-Larsson är stjärnor i den här ligan, och namn som Mattias Ekholm, Hampus Lindholm, Anton Strålman, Niklas Hjalmarsson, Oscar Klefbom och Adam Larsson har levererat riktigt högklassiga insatser i lite mer undanskymda roller.


Med Hedmans Norris-seger i sommar, följt av att Rasmus Dahlin gick etta i draften och att Erik Karlsson till slut trejdades har inte direkt den fokuset var annorlunda under sommaren och säsongsupptakten – men en månad in på säsongen så har ett antal svenska forwards stått för riktiga rivstarter. 


Därför vill jag rikta lite ljus på mot dem och jag tänkte faktiskt gå så långt som att ranka de bästa svenska anfallarna så här långt.

Alla siffror gäller från och med inför omgången som var natten till torsdag, så ni får ha överseende med att något mål eller assist kan fattas.



– Mika Zibanejad 


Rangers är verkligen inte ett sexigt lag i år och de har sett svajig ut så här långt – men Zibanejad gör sitt bästa för att dra sitt strå till stacken. Av de tolv Rangers-forward som har spelat mest den här säsongen har ingen startat en mindre andel av sina byten i offensiv zon men ändå så har Zibanejad lagets fjärde bästa fördelning av skottförsök.


Trots en medioker utdelning på 10 procent har han lyckats göra sex mål (totalt 6+7) på 15 matcher, detta i kraft av att han lastar fyra skott på mål per match. Fyra av hans poäng (2+2) har kommit i powerplay, och då ska man veta att Rangers bleka powerplay totalt sett bara mäktat med åtta mål. 


Än så länge kan man kalla Zibanejads resultat för solida, men det är också lite av en upp till bevis-säsong för honom. Han är den lagets powerplay cirkulerar kring och en viktig kugge i boxplay, han är deras förstacenter i 5v5 och totalt sett har han snittat 20.43 i istid.


Det går helt enkelt knappt att få en större roll än Zibanejad har och det är upp till honom att bevisa att han kan vara en förstacenter i NHL – även om lagbygget som helhet lämnar en hel del i övrigt att önska förväntar jag mig att 25-åringen minst ska ta sig till 60 poäng.



7 – Mikael Backlund


Backlund är de underliggande siffrorna mästare – trots att alltjämt har lite av en sopgubbe-roll bakom Gaudreaus kedja så har imponerande 61,45 procent i skottförsöksfördelning, 58,55 i målchansfördelning och är totalt +2 i 5v5. 


Det är underliggande siffror som ingen forward svensk forward med så stor roll kan matcha. Dessutom snittar han över två minuter per match i boxplay och hans nio poäng (2+7) i lika styrka är delad femma i den spelformen bland svenska forwards.


Backlund är kanske det bästa exemplet på när underliggande siffror verkligen kan hjälpa en analys på traven – han är inte särskilt flashig och det är lätt att förbise honom till förmån för mer spektakulära lagkamrater och motståndare, men han får alltid jobbet gjort.



6 – Viktor Arvidsson 


Vid skrivande stund har 522 spelare gjort minst 100 minuter i 5v5. Vet ni hur många som har ett bättre målsnitt per spelad minut än Viktor Arvidsson? Rätt svar är en. En enda (spoiler: den spelare återfinns längre ner på den här listan).


Arvidsson har absolut haft en utdelning som inte kommer hålla i sig (24,14%) men han kommer ändå landa på en väldigt fin måltotal och det är för att han gör det han alltid gjort – lastar puckar på mål. Bara 16 av de där 522 spelarna har fler skott på mål per spelad minut än Arvidsson, som totalt klockade in på 8+4 de första tolv matcherna.


Kusmarks store lille son kanske inte erbjuder samma kompletta och spektakulära paket som radarpartnern Forsberg, men han är däremot extremt pålitlig, orädd och själva sinnebilden av hur varenda spelare i varenda pausintervju som någonsin gjorts har lovat att spela – han åker enormt mycket skridsko och han lastar en massa puckar på kassen.



5 – Elias Lindholm


När Elias Lindholm skeppades till Calgary så tänkte man så klart att en potentiell plats bredvid superduon Sean Monahan och Johnny Gaudreau skulle kunna bli ett jättelyft. Sådana saker som ser bra ut på pappret klickar sällan så bra som man tror i verkligheten – men det har verkligen inte varit fallet med Lindholm, som omfamnat chansen och levererat 9+9 sina första 16 matcher i Flames.

Efter att ha tillbringat sin karriär i ett hopplöst uddlöst lag har han nu gjort det mesta av möjligheten att få spela med världsklass-talang. Elias har en enorm utdelning men samtidigt spelar han i en roll som jag tror kan tillåta honom att ha en utdelning klart över medel – han är inte en volymskytt i den bemärkelsen och att lira i samma kedja som en av världens bästa playmakers gör nog att ett genomsnittsavslut för Lindholm inte motsvarar genomsnittsavslutet runtom i ligan.


Om inte annat så är det bara att kolla hur Sean Monahan konsekvent legat klart över genomsnittsutdelningen i ligan varje år.


Lindholms styrkor kommer också till rätt med Gaudreau, som är en magnifik transportör av puck. Han kan få puckarna djupt, där jag tycker Elias verkligen höjer sig över mängden. Han är skicklig på att skydda puck och hitta kreativa lösningar när han får operera nedanför tekningscirklarna. För den som gillar baskettermer är han lite av en post up-spelare. 


Ovanpå det har han också i par med Mikael Backlund varit en viktig del i lagets boxplay och det adderar så klart ytterligare värde.



4 – Gabriel Landeskog


Gabriel Landeskogs superkedja med Nathan MacKinnon och Mikko Rantanen har tagit vid precis där de slutade ifjol – som ligans kanske mest dynamiska trio. Landeskog gör som vanligt ett hel massa grovjobb – spelar ansvarsfullt defensivt, smäller på och offrar kroppen framför mål – men när jag kollat Colorado tycker jag också att han visat en dimension av kreativitet och offensiv skärpa som kanske har saknats tidigare.


Inget konstigt i det, den omgivningen Landeskog befinner sig i och den enorma utdelning han haft så här långt (25,6 procent) lär pumpa självförtroendet på vem som helst. Förhoppningsvis kan han också hålla i den dimensionen även när det börjar studsa emot lite grann.


Än så länge dock facit magnifikt – 11+7 på 15 matcher är galet. 

Det tempot kommer så klart inte hålla i sig, men ska Colorado hålla sig över strecket i tuffa Central måste Landeskog och hans lekkompisar fortsätta dominera protokollen, så enkelt är det.



3 – Nicklas Bäckström


Bla bla bla, Stanley Cup-baksmälla, bla bla bla – Bäckström har inlett säsongen väldigt gediget. Bäckström får ta en lite mer defensiv roll i och med att Capitals gärna ser att Evgeny Kuznetsov och Alexander Ovechkin gärna får optimala möjligheter att göra mål – förståeligt, inte minst med tanke på att Bäckström trots det har levererat riktigt solida underliggande siffror. Han ligger klart på plus i skottförsök, skott på mål, målchanser och inte minst gjorda mål i 5v5. 


Och ovanpå det dirigerar han alltjämt ligans mest pålitliga powerplay på ett förträffligt vis: hans tio assist i numerärt underläge gör att han toppar NHL:s powerplayliga – inte bara för assist, utan även för totala PP-poäng.


Totalt sett har han mastiga 3+14 på de första 14 matcherna. 


Bäckström blir 31 år gammal om någon vecka och är i den åldern då det normalt sett kan gå ganska fort utför – men Bäckström är ingen normal spelare. Med den spelförståelse Bäckström besitter så är det lätt att se honom vara effektiv i många år framöver.



2 – Filip Forsberg


Jag har hört flertalet kollegor hoppa på Filip Forsberg gör 50 mål-tåget. Jag är inte där än, men däremot är jag beredd att ringa in honom som den spelare som kommer att stå som bäste svenske forward när den här säsongen är färdigspelad.


Forsberg har lastat in tio kassar för totalt 14 poäng på de första 14 matcherna – och det med en 20-procentig utdelning som kanske inte är ohållbar men samtidigt lägre än nån annan av spelarna i toppen av den svenska målligan. 


Det viktiga är att han får många puckar på mål – bara Mika Zibanejad har fler skott på mål per match bland svenska forwards. Även om han ramlar ner till de 13-14 procent han legat på de senaste åren så kan han hota 40 mål – och får han till en toppsäsong effektivitetsmässigt så kanske 50 ändå kan vara inom räckhåll. 


Jag är inte övertygad om att han når dit, men det är egentligen inte så viktigt. Filips storhet ligger i att han är så mycket mer än en sniper. Sättet han kan skapa ytor på, både genom att gubbstarkt skydda puck och genom att trolla bort försvarare med spektakulära finter, gör honom till en spelare som höjer sin omgivning. Det är också därför jag håller honom högre än till exempel Lindholm och Landeskog, då jag ser honom som den som driver sin formation (med Arvidsson och Ryan Johansen) – och då ska man ha i åtanke att det är en av ligans absolut bästa kedjor som han utgör motorn i. 



1 – Elias Pettersson


Det kommer att komma en tid då det är läge att pumpa bromsarna på det skenande hajp-tåg som Elias Pettersson rullat igång. Den tiden är inte nu.

Pettersson har varit rakt igenom fantastisk under sin första månad i NHL. Undantaget en WWE-body slam så har han hanterat det fysiska spelet bra och han har visat prov på ett par strålande defensiva insatser på bästa Pavel Datsyuk-maner, då han med hjälp av sina spelförståelse och flinka klubba satt käppar i hjulen för motståndarna.


Han har till och med hunnit med att bli bra på att teka, vilket brukar ta spelare som gjort det hela sitt liv rätt lång tid att bemästra på NHL-nivå.

Och sedan så har vi då offensiven.


Elias Pettersson har varit löjligt produktiv så här långt. Låt oss bara titta på 5v5, där hans vanligaste kedjekamrater har varit Loui Eriksson (som dessvärre varit en skugga av sitt forna jag under Canucks-tiden) och Nikolaj Goldobin (som inte ens varit en ordinarie NHL-spelare inför den här säsongen).


I den miljön har Elias producerat 3,27 mål och 4,67 poäng per 60 spelade minuter i 5v5. Båda två är bäst av samtliga ordinarie spelare i hela NHL. Alltså inte bara rookies, samtliga spelare. Det är en helt galen bedrift – och det blir ännu mer imponerad när man tar in att samtliga tio poäng han gjort (7+3) har varit förstapoäng. Alltså inte ett enda billigt andraass. 


Adderar man fem PP-poäng och en 3v3-pinne så får vi totalen 10+6 på de första tio matcherna.


För kontext: bara två spelare i NHL-historien har gjort fler poäng sina första tio matcher (Sergei Makarov, 18, och Dmitri Kvartalnov, 17) och ingen har gjort fler mål (Kvartalnov och Rob Gadreau gjorde också 10).


Det är historisk mark som Pettersson rör sig på. Tack vare sin förmåga att hantera centerpositionen och sitt bländande spel har han tänt ett långsiktigt hopp hos en uppgiven supporterskara uppe i Vancouver och kortsiktigt så är han den enskilt största anledningen till att ett massivt nederlagstippat Vancouver ligger på slutspelsplats.


Visst, hans skottprocent är våldsamt ohållbar och dippar kommer att komma för en så här ung spelare, men här och nu är som sagt inte tillfället att bromsa – det är istället bara läge att lyfta på hatten för en fantastisk ung man spelare varit den bästa svenska NHL-forwarden så här långt.



***


Siffrorna har jag hämtat från grymma naturalstattrick.com, corsica.hockey och nhl.com. De gäller som sagt från och med natten till torsdag, så ha lite överseende. 



***


Elias Pettersson ser ni på lördag. 18.30 är det NHL-studion, med supermötet Vancouver–Buffalo (det här är enbart och endast ett supermöte ur svensk synvinkel). Med blågula glasögon är det svårt att tänka sig ett mer kittlande head to head-möte än Elias Pettersson mot Rasmus Dahlin.


***

Några som jag vill nämna, utan rankning eller dylikt.


– Johan Larsson och Patrik Berglund, som tillsammans med Zemgus Girgensons gjort ett förtjänstfullt arbete i svåra defensiva situationer för Buffalo och får se anfallszonen ungefär lika ofta som en giraff får se undersidan av en krokodil.


– Gustav Nyquist, som gjort 13 poäng (2+11) på sina första 15 matcher. Ska bli enormt spännande att följa honom den här säsongen, då han känns som en väldigt stark kandidat till att bli väldigt eftersökt vid trade deadline.


– Jakob Silfverberg, som brukar vara trögstartad men som fått till 5+5 på de första tolv matcherna i ett överlag uselt spelade Anaheim – samtidigt som han personligen fått kämpa sig igenom en fingerskada. En stor säsong för honom då hans kontrakt går ut i sommar. Jag gissar att Anaheim väldigt gärna vill ha kvar ha honom.


– Carl Söderberg, som lirar 3.27 per match I boxplay. Kämpa.


***


Vill också passa på att ge lite kärlek till Henrik Lundqvist och Robin Lehner. Både har presterat riktigt bra under inledningen av säsongen.


***


Spelare jag vill se mer av: Rickard Rakell. 12 poäng (3+9) på de första 17 matcherna är väl ett okej facit, men jag ser honom varje hemmamatch och jag kan ärligt säga att jag väntar mig mer spelmässigt (och även produktionsmässigt, främst så klart gällande målskyttet). Tycker Rakell saknat lite skärpa och beslutsamhet. 


De senaste tre-fyra matcherna har det sett bättre ut och förhoppningsvis kan Rakell fortsätta på det spåret, för han har potential att vara på pallen på en sådan här forwardsrankning.


***


Sak som verkligen värmde mitt hjärta – Calgarys kvitteringsmål till 2–2 mot Anaheim i onsdags. Mark Jankowski fick tillfälle att lägga sig först i egen zon, halvtrippad av Ryan Kesler, och sedan när Brandon Montour försökte haka på honom i mittzon. Detta dessutom i boxplay. 

Jankowski valde att stå upp båda gångerna, trampade till sig ett friläge och smiskade upp pucken i krysset. Karma, om det finns sådan.


***


Fin match på söndagkväll också, om än utan studioinramning. Klockan 21.00 tar St Louis emot Minnesota. Perfekt sätt att runda av helgen på.


***


Hockeyklubben rullar vidare. För dem av er som av outgrundlig anledning missade veckans avsnitt så finns det här.

Jag pratar bra hår och flytt med Erik Karlsson, och tar tempen på just Rasmus Dahlin. På Viaplay eller här: https://www.viafree.se/program/sport/hockeyklubben/sasong-1/avsnitt-2


*** 


Få nummer stör mig så mycket som Charlies Coyles nummer tre. En rightarforward ska absolut inte ha tre, så är det bara.


***


Intressant trivia: Columbus är den enda nu existerande NHL-föreningen som aldrig tagit sig ur förstarundan i slutspelet. De har dock inte den längsta sådana torkan, den stoltserar Florida med. De har inte vunnit en runda sedan de tog sig till final mot Colorado 1996.


***


Intressant men massivt onödig trivia: 


Sedan NHL började föra data över den typen av statistisk (2010-11) så har bara två spelare gjort hattrick genom att göra ett mål i 5v5, ett i 4v4 och ett i 3v3. Den ena var Cam Fowler nu i förra helgen, den andre var Hampus Lindholm ifjol.

Oddsen för att två backar från samma lag ska vara ensamma om den här bedriften måste falla in i kategorin ”inte spelbart”.


***


Lite fotboll: stort grattis till Tobias Hysén och Kennedy Bakircioglü för fantastiska karriärer. Bara följt dem på avstånd, men de verkar onekligen inte bara ha varit förträffliga fotbollsspelare utan också riktigt härliga personer. Till sist och slut är det alltid det arvet som varar längst, så all heder till dem.


***


Säg vad du vill om Willie Desjardins intåg på Kings tränarbänk: det går inte att förneka att en gammal hederlig coach-mustasch alltid är härlig att se. 


***


På tal om coachmustascher: magkänslan säger Joel Quenneville till Flyers. Fråga mig inte varför, men jag har väldigt lätt att se honom där.


***


På tal om magkänsla: finns inte ett ben i min kropp som kommer vara förvånat om Pittsburgh står som mästarna när allt är sagt och gjort i sommar.


*** 


Snurrande in i lite gammal statistik. Här är Markus Näslund och bröderna Sedins poängsnitt i karriären upp till 23 års ålder.

Markus/Henrik – 0,46

Daniel – 0,48


53 andra svenskar har genom historien haft ett bättre produktionstempo i NHL som U23-spelare. Ett gäng av dem har bara spelat ett fåtal matcher, men det är ändå väldigt anmärkningsvärt: vi snackar ändå om den bäste svenska målskytten i NHL någonsin och två av de endast tre svenskarna som vunnit NHL:s poängliga. 

Känns som det finns en läxa att lära om tålamod där. 


***


Bäst snitt? Just nu är det Elias Pettersson, men det kanske inte är rimligt att förvänta sig att han ska hålla i det. Annars är det Peters Forsberg – med mäktiga 252 poäng på 194 matcher för 1,3 poäng per match.




.


Dela artikel




.
.
.
.




Ansvarig utgivare: John Falck
© HockeyNews.se


Till toppen av sidan
expand_less
.
.
.
.